Simma till Blå Jungfrun

För några år sedan hade detta äventyr varit helt omöjligt. Dels var jag var för dåligt simtränad. Dels skulle jag aldrig kunna tänka mig tanken att simma 15 km öppet vatten i ett sträck. Den mentala spärren och föreställningen om att det skulle vara tråkigt att simma så långt satte givetvis upp barriärer.

Starten klockan cirka 07.00 från Dragskärs udde. Foto: Christer Tille ctfoto.se

Men nu har vi gjort det. Först någonsin att simma från fastlandet till Blå Jungfrun. 15 kilometer öppet vatten iförda endast våtdräkter. Hur gick det då till?

Efter Ö till Ö 2011 har jag levt med en romantiserad bild av att simma öppet vatten. Distanserna, vattenkänslan, friheten, naturupplevelsen. Alla sådana saker gör upplevelsen intensiv och väldigt skön. I sommar har jag simmat mer öppet vatten än någonsin tidigare. Och jag gillar det!

Efter Ö till Ö försvann också min lilla rädsla för öppet vatten som jag möjligvis haft. Vidderna, korta sikten, flytande saker, geggig botten…Jag insåg att alla våra vatten är harmlösa. Inget att tänka på.

Vi smorde in fötter och händer med ullfett för att stänga ute kylan. Foto: Christer Tillectfoto.se

Med den bakgrunden funderade jag en kväll i vintras på det här med vår kära nationalpark Blå Jungfrun. Den ligger cirka 15 km ut i Östersjön från fastlandet. I hela vår uppväxt i Oskarshamn har vi tittat på ön och undrat – går det att ta sig ut dit för egen maskin? Med kajak? Simma?

Inga tillbehör (dolme, paddlar, fenor) användes under simningen. Foto: Christer Tillectfoto.se

Om det var någon gång i livet jag skulle simma till Blå Jungfrun så var det nu. Jag gjorde uppropet via min blogg och 22 anmälde sig via formuläret och Boråsligan (Colting, Eriksson, Peterson) anmälde sig muntligen.

När vi lördagen 4 augusti anlade båten vid udden ute vid Dragskär för att starta simningen var vi två tappra simmare. Jag och Mathias Widstrand. En modig Örebroare med bas i Skåne. Simmare fram till nitton års ålder och inte rädd för utmaningar. Nu sprang han mest långt men höll igång simningen.

Mathias Widstrand, den enda modiga simmaren. Tack för det! Foto: Christer Tille ctfoto.se

På båten hade vi ett fantastiskt crew. Utan båt och crew hade det inte gått att genomföra. Tack Marcus Höglund, Patrik Hammarqvist och Christer Tille.

Vi valde givetvis den kortaste sträckan från fastlandet till Blå Jungfrun. Det var 15 km fågelvägen. Ön är 87 hög och syndes även från lågt vattenläge. Vår följebåt höll alltid rätt kurs och vi navigerade på båten hela tiden. Första tre timmarna var äventyret enkelt. Jag märkte ganska snabbt att Mathias var starkare än mig. Han simmade trettio meter och sedan badade han lite. Några dubbelrygg, lite avslappning och sedan trettiometer till. Jag matade hela tiden. Jag var tvungen att jobba för vare simtag.

Här syns exempel på hur sjön var. Givetvis alltid värre i vattnet. Foto: Christer Tillectfoto.se

Vi simmade i 30-minutersblock. Med min Garmin 910XT hade jag koll på tiden. Jag skrek ”ENERGI” varje gång vi skulle simma mot båten och få vad vi ville ha. Energibuffén var av deluxe-version givetvis. Håller man på med sådana här saker måste det vara så annars finns ingen glädje i det jobbiga. Vi åt och drack kolhydrater från första paus till sista.

Jag äter nappar. Mathias i bakgrunden äter munk. Deluxe! Foto: Christer Tille ctfoto.se

Efter cirka 3 timmar hade vi avverkat cirka 9 kilometer och faktiskt före vår plan. Jag hade sagt att det kunde ta mellan 4,5 timmar upp till 7 timmar att genomföra. Vi sparade mycket tid på att vi aldrig gick ombord på båten. Vi trodde att kylan av vattnet skulle tvinga oss gå ombord eller vila men vattentemperaturen var 14,5 när vi startade och blev bara bättre och bättre ju längre ut vi kom. Ute vid Blå Jungfrun var det 17 grader vilket måste anses som den ultimata simtemperaturen för denna typ av äventyr. Mer än så blir det för varmt och du blir utmattad av värmen. Mindre än så blir du lite för kall.

Här var det ”bara lite kvar”. Kanske en kilometer. Foto: Christer Tille ctfoto.se

Det började gå sjö. Det var ganska långt kvar men vårt mod var givetvis gott. Vi intalade oss att det ”bara var lite kvar”. Men att simma sex kilometer i sjö med en halv till en meter höga vågor när du börjar bli trött är fruktansvärt jobbigt. Dessutom blev vi sjösjuka. Jag bar en neoprenmössa över min badmössa vilket gjorde att vattnet fastnade i mina örongångar och låg där och skvalpade. Dessutom hade jag precis bytt mina simglasögon mot ett par väldigt tajta spegelglas.

Jag blev så sjösjuk att jag trodde jag skulle spy och göra på mig samtidigt. Då kan ni ju tänka er att försöka simma sex kilometer känns rätt orimligt. Men det fanns liksom ingen annan lösning än att bara veva armarna och hoppas att man kom framåt. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag ångrade allt. Det var en av mina värre stunder i livet måste jag säga. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Att vara trött är en sak men att vara trött och må så dåligt var en helt ny upplevelse. Mathias kände samma sak. Vi började tycka synd om oss själva. Jag hade svårt att hålla kurs, fokus och modet uppe. Allt var åt helvete tyckte jag. Hur skulle detta gå? Jag skulle aldrig klara tre timmar till med denna känslan tänkte jag.

Men så kom vändningen. Patrik på båten hade gjort rent mina simglasögon jag hade när jag startade. Sedan tog jag av mig neoprenmössan. Efter fem minuter med mitt nya kit mådde jag bättre. Dessutom lugnade sjön ner sig. Men fortfarande bröt vågorna på vissa ställen. Och givetvis kraftiga dyningar. Vi var nära nu. Trodde vi.

Jag uppskattar att sista fem kilometrarna tog nästan tre timmar. Styrman Marcus på båten tyckte knappt vi kom framåt ett tag och beodrade Patrik att ha stenkoll på oss då i fall vi skulle tappa skärpan och sluta simma. Det var hemskt.

Att ha ett mål i sikte när man simmar på detta viset är givetvis väldigt motiverande. Men när man rör sig 2-3 kilmeter i timmen går det fruktansvärt sakta. Och när man väl tittar på målet noga och tycker man är nära är man fortfarande väldigt långt bort. När jag sa till Mathias att vi bara hade 200 meter kvar såg Marcus på båten att vi hade 900 meter kvar. Där får ni en bild av hur svårt det var att bedömma avstånd.

Hyfsat glada över att leva och vara först att simma till Blå Jungfrun. Bakom oss ser ni inte fastlandet. Därifrån simmade vi! Foto: Christer Tille ctfoto.se

Mathias blev givetvis också väldigt trött. Han vände sig om mycket på slutet och vi bägge andades tungt. Vi bröstade, simmade rygg, crawlade och stånkade. Det var faktiskt en jävla kamp sista timmen. Vi var helt slut.

Tillslut slog vi handen i den röda granitstenen på Blå Jungfrun. Det var nästan en overklig upplevelse. Man trodde liksom aldrig den stunden skulle komma. Det tog oss 5 timmar och 45 minuter effektiv tid. Vi simmade i 5 timmar och 45 minuter!

Foto: Christer Tille ctfoto.se

Jag ska erkänna att detta var bland det värre jag gjort.
Efter en Ironman för två veckor sedan var jag liksom ganska nöjd. Men jag ville inte låta den här sommaren passera utan att göra ett riktigt försök på Blå Jungfrun. Jag hade formen och träningen för detta äventyr och vädermässigt såg det väldigt lovande ut. Man måste ha tur och pricka rätt typ av väder när man simmar till Blå Jungfrun. Östersjön är kall och med fel vindar hade vi kunnat haft 14 grader hela turen istället för 17.

Ett stort tack till Mathias Widstrand som jag tidigare aldrig pratat med eller träffat. Han kom till Oskarshamn i fredags och var modig nog att ställa upp på detta äventyr med väldigt kort varsel. Utan sällskap hade jag nog aldrig genomfört detta. Man måste ha en kamrat att lida med när det är jävligt. Det blir enklare då.

Tack också till Marcus Höglund med familj som ställde upp med tid och entusiasm samt sin fantastiska båt. Tack Patrik Hammarqvist för all hjälp och support och tack Christer Tille på CT Foto för hjälp med bilder.

På vägen hem somnade vi ganska snabbt ombord. Foto: Christer Tille